- Sarah Vegna -
Fika med Kotten.
När min son var sex år dog Kanonen.
Hon hette så, hans älskade kanin.
Hon såg ut som en liten dammtuss med öron som stod rakt upp,
och det var därför han valde henne,
för att hon såg helknasig ut.
Han sa till mig tidigare den dagen att hon inte verkade må så bra, att hon satt så stilla i buren. Och jag sa att det nog inte var någon fara, att alla kan må lite dåligt ibland. Vi tittade till henne och pysslade om henne. Och sen dog hon bara.
Det var sonens första stora sorg och den tog hela hans lilla kropp i besittning. Han satt länge med Kanonen i knät och bara försökte förstå. Förstå att hon inte var kvar i sin kropp längre, att det var sista gången han höll henne. Och det omöjliga i att inte kunna förstå var hon var nu.
Vi grät tillsammans över att vi inte fick mer tid med Kanonen, över att livet är som det är och att vi inte kan styra det. Och jag grät ett extra skvätt över att jag inte kan skydda honom mot att uppleva sådan sorg. Och samtidigt – vad skulle vi vara för människor om vi aldrig gick igenom sorg och svårigheter?
När den första stora vågen av gråt var över reste han sig resolut och gick ut i trädgården. Han valde ut en plats under ett lågt växande träd, bland lite vilda blommor och smultronplantor. Jag hämtade spaden och tillsammans grävde vi hennes grav. Han planterade lite fler noga utvalda blommor över henne och en vän hjälpte oss att göra en gravsten.
Jag tänkte mycket på det efteråt, hur han hittade styrka i att ta hand om Kanonens kropp. Att själva arbetet hjälpte honom att gå vidare, och att det gav honom ro att ge henne den finaste platsen han kunde. Instinktivt visste han hur han skulle göra. Och det var det som fick mig att skriva Fika med Kotten.
Jag ville försöka förmedla den känslan av tröst som finns i själva omsorgen. Och dessutom så ville jag prata med de riktigt små barnen. Jag ville hitta enkelheten, självklarheten kanske, i både text och bild.
Jag valde att låta den handla om vänskapen mellan en igelkott och en människa. Om hur de båda hela tiden söker upp varandra i trädgården för att de trivs i varandras sällskap. Och när Kotten sen dör står människan ensam. Det hon kan göra är att ta hand om den lilla kroppen.
Kvinnan lägger Kotten i sin keps och gräver graven. Hon planterar blommor och ställer dit en skylt. Och till sist finner hon ro intill graven. Jag hoppas innerligt att Fika med Kotten ska kunna ge lite tröst till den som behöver.
Sarah Vegna och är författare, illustratör och skrivpedagog. Hon driver även leksaksbutiken serpentin.se där hon även säljer sina egna böcker. Sarah bor sedan några år i Kungsör där hon har hittat ro att skapa. Skapar gör hon allra helst hemma i en liten och ganska kaotisk vrå.
Hemsida: sarahvegna.ninja
Boken i butik: http://www.serpentin.se/se/art/bok-fika-med-kotten.php (vill man ha den signerad kan man bara skriva det i meddelanderutan.)
Boken på förlagets hemsida: http://www.idusforlag.se/fika_med_kotten
