- Birgitta Sundin -
En sån märklig, men fantastisk känsla
En sån märklig, men fantastisk känsla att vandra runt på Skogskyrkogården i Stockholm i fullmånens sken - inte se annat än mörka silhuetter i tusentals, på väg att skänka ljus och tänka på nära och kära som inte längre finns bland oss.
Själv tände jag ljus och tänkte på min mormor och morfar, mina barns pappa och deras farmor och farfar, som alla är jordfästa där, på min pappa vars aska är spridd i minneslunden. De finns ju med mig i många sammanhang, men jag tycker ändå att det är fint med en dag när alla tänker på det som varit, på de som stått dem nära.
Att vandra där i mörkret och inte vara rädd, att känna att alla är ute i godhetens tjänst, är fantastiskt - alla ljusen som skimrar överallt bland tallarna - och fullmånen som försöker reflektera solens ljus ner på oss mellan träden, genom diset - är fantastiskt!
När jag sedan kom tillbaka till tunnelbanan kastades jag tillbaka i den råa, bistra verkligheten - "p.g.a. ordningsproblem vid Medborgarplatsen är alla södergående tåg försenade..."
Som tur var skulle jag åka norrut.
