- Rigmor Palmqvist -
Jag växte upp med din hand i min
Du höll mig alltid om jag föll som liten, som tonåring eller som vuxen. I ditt knä fanns alltid plats för mig och runt din hals låg mina armar tryggt vilande. Hos dig fanns det plats för alla vindlande tankar och upplevelser. Du lyssnade med ditt kärlekshjärta och milda leende på mina upptäckter om världen.
När du påbörjade din sista resa på jorden, satt jag hos dig. Nu var det jag som höll din hand i min och sände värme in till dig. Varje dag kunde vara den sista och jag berättade minnen för dig, sjöng om blågröna svall och stjärnorna som hör. Sången som du sjöng och fäste ett stort varmt hjärta i min barndom för mig att minnas.
Du och jag som delat varandras upplevelser från en annan värld, dimension. Vår känslighet och mottaglighet för de som gått före till den andra sidan. Hur vi berättade för varandra om vad vi upplevde och hur vi också kunde stå i kontakt med varandra i bara tanken. Och du som de sista åren längtade efter dem vars kroppar redan kallnat. Hur orädd du var för det som kommer efter att hjärtat slutat slå och kroppen blir kvar som ett skal. Allt detta var inte konstigt för dig eller mig.
Så kom sista dagen med dig, fast det visste jag inte då. Du är lugn och du lyssnar på mina ord och sånger jag sjunger eller nynnar för dig. När jag lämnar dig med orden ”God natt och kram, kram. Vi ses imorgon.” har jag minnet av din panna på mina läppar och på näthinnan bilden av hur du ligger och tittar mot fönstret där sommarskymningen målar sig fram.
En sköterska säger att din natt varit lugn när jag ringer i gryningen. Själv har jag vaknat i vargtimmen, vridit och vänt på mig oroligt. Men jag åker iväg ut mot havet för en segeltur som är bestämt. På bussen ringer mobilen; en man berättar på en svårförstådd svenska att du somnade in för gott vid 7 tiden på morgonen. Jag bestämmer mig för att fortsätta resan till havet. Du finns inte där längre bara din kropp, tänker jag. Jag vet att du också tänkte så. Det tröstar mig fast tårarna rinner tills jag kliver av bussen.
Jag seglar med en bekant. Vi seglar ut till en holme och ankrar upp vid en brygga. Jag sitter i sittbrunnen och ser ut över vattnet. Solglittret leker i vågorna mellan två öar. Jag ser randen där glittret slutar och hur vattnet gungar i sin mörka blå färg. Plötsligt får jag syn på hur solglitter dansar i en stor ring en bit bort från båten. Runt ringen är vattnet blått. Ringens glitter är som små ljuspunkter som dansar och bildar en egen ring. Har aldrig sett något liknande.
Sitter häpet och betraktar dansen när jag hör min bekant nere från ruffen säga ”Vem är det som knackar?” Han sticker upp huvudet ur ruffen och tittar mot bryggan men där är tomt. Konstigt, säger han. Det var någon som knackade. Jag säger inget men ler inombords. Kan inte vara en slump vare sig glitterringen och knackningen. En hälsning från dig om att allt är väl och i tanken tackar jag dig för det. Nu vet jag att din själ är på väg till dem du längtade till.
Jag besöker minneslunden på dagen fem månader sedan du lämnade jordelivet. Solen lyser och det är alldeles vindstilla. Vattnet är avstängt. Samlar ihop snö som jag fyller plastvasen med och trycker ner blomman så den står stadigt. När jag undrar i tanken om du är med mig här i minneslunden börjar nejlikan röra sig sakta i sidled. Tänker att det nog var en synvilla. Jag ställer samma fråga igen; är du med mig här i lunden?
Nejlikan börjar återigen röra sig i sidled. Det gör mig gott att veta att du finns någonstans omkring mig och att min saknad efter dig känns lättare. Varje gång något hänt rusar jag i tanken att jag skall ringa till dig och berätta. Men så påminns jag att du inte svarar i din telefon längre. Där du är kan jag numera bara nå dig i tankarna men jag kan fortfarande höra din röst och känna doften av dig. Mina händer är en avbild av dina och varje gång jag pratar och gestikulerar är det som du är i dem. I mina händer lever minnet av dig varje dag.
Rigmor Palmqvist
rosenterapeut, poet och skribent
Besök hemsidan: Rigmor Palmqvist
