• Den inre och den yttre vägen

    om att vandra till Santiago de Compostela

  • Den inre och den yttre vägen

    av Åsa Gunnarsson

    Vad är det att pilgrimsvandra? Att gå till en plats av särskild

    religiös betydelse? Varför då? Var det inte någon medeltida botgöringsgrej? Det kan väl inte vara därför så många människor, från jordens alla hörn, pilgrimsvandrar idag?

    Oavsett vad man tror eller inte tror, så är det något visst att gå en väg där tusentals och åter tusentals människor har vandrat fram genom århundradena. Att följa i fotspåren av tidigare pilgrimer. Det gör något med vägen, tänker jag, med människorna som bor längs vägen och de som går på vägen.

     

    Redan när man tar beslutet att pilgrimsvandra, börjar egentligen vandringen.

    Att nöta vägarna hemomkring för att gå in de nyinköpta vandringskängorna. Att utforska vad som händer med kroppen när man går längre än en söndagspromenad. Att packa och packa om, kanske under flera veckor. Lägga till, plocka bort, försöka plocka bort mer än man lägger till. Kämpa med sina inre demoner - "Gå 80 mil??? Du som inte ens kommer iväg till Friskis och Svettis en gång i veckan!"

    Så står man helt plötsligt där på platsen som man bestämt ska få bli startpunkten för vandringen. "Har du gått hela vägen?" frågar många efteråt. Men vad är "hela vägen", när det egentligen bara finns ett mål? Några låser dörren hemma och börjar helt enkelt gå. Andra anpassar sig efter hur mycket ledighet man har till sitt förfogande och vad man tror sig klara av.

    Kanske har pilgrimsvandringen funnits drömmarna i många år: "Någon gång ska jag pilgrimsvandra." Och en dag vaknar man och ställer sig själv frågan: när är "någon gång"? Är det kanske nu? Framtiden vet man inget om, men nu är jag frisk, nu har ett jobb som är någorlunda flexibelt, nu har jag en liten slant sparad för semester.

    Startpunkt och starttid, nu ska kängorna snöras, ryggsäcken på och första stegen tas. Det pirrar i magen. Hur gör man? Borde jag tända ett ljus i kyrkan först? Där framme går ett helt gäng. De har stavar. Borde jag haft en stav? Gruset knastrar under kängorna, det sluttar brant uppför.

    Jag borde försöka vara i nuet, närvarande, tänker jag. Njuta av allt det vackra jag ser. Regnet börjar strila ner. Världen liksom krymper och blir mindre när vyerna skyms av moln och glasögonen täcks av vattendroppar. Ganska skönt på sitt sätt, i alla fall om regnkläderna varit av bättre kvalitet.

    Så möter man en medvandrare. Eller möter och möter... kommer ifatt eller blir ifattkommen snarare, alla går ju åt samma håll. Kanske bara en kort hälsning och ett leende som skingrar orostankar och värmer hjärtat. Eller kanske en försynt fråga om det är okej att slå följe en liten bit på vägen?

    Samtal som blottläger hjärtats längtan och sorger, men ofta lämnar en utan kunskap om namn och yrke. På vägen möter jag dem som bär på stor sorg, som förlorat barn, make, maka. Han som supit bort sin familj och försöker börja om, hon som tappat bort sig själv i en svår relation och försöker hitta hem.

    På vägen möter jag de äventyrliga ungdomarna, vars tankar utmed vägen långsamt skiftar fokus från billigt vin till djupa livsfrågor och idealisterna som vandrar för att samla in pengar för den goda saken, men som på vägen tvingas möta sina egna begränsningar.

    På vägen vandrar paret som alltid pratar om mat, men som långt ner under ytan bär på smärtan över ofödda barn och barndomsvännerna som hamnade på var sin sida av jordklotet men nu, som pensionärer, summerar sina liv för varandra.

    Steg läggs till steg. Vandrandet blir vardag. Soluppgång över fälten, frukost på en bar, vissla på en sång, grodor som kväker i diket, paus för att titta till fötterna, storkar på ett kyrktorn, en lunchsmörgås vid vägkanten. 

    En herde med får, en äldre kvinna som hackar i sitt grönsaksland, hitta någonstans att sova för natten, tvätta sig själv och sina underkläder, sträcka ut sig på sängen en stund eller skriva lite dagbok.

    När fötterna fått vila lite lockar det att gå en promenad och titta på omgivningarna (jo, det är sånt en pilgrim gör på sin "fritid", men i sandaler och utan packning), träffa några andra pilgrimer och bestämma var man ska äta ikväll, på restaurang eller laga mat gemensamt? Och slutligen i med öronproppar för att kunna sova trots andra pilgrimers ihärdiga snarkningar.

    Det blir mycket tid med sig själv och de egna tankarna. Vad man har med sig i bagaget präglar i stor utsträckning vilken pilgrimsfärd man får. En del är man förberedd på, kanske har man valt att just pilgrimsvandra för att bearbeta något särskilt man varit med om. Annat kommer mer oväntat, kanske det triggas igång av möten på vägen?

    Också är det ju det där med mötet med själva vägen! Hur vägen utmanar och tvingar mig att möta sidor av mig själv som jag inte var så medveten om. Hur andra pilgrimers förträfflighet skaver mot min inre osäkerhet. Hur lokalbefolkning blickar kan tolkas som anklagelser eller uppmuntran helt beroende på vad jag själv bär med mig i mitt inre.

    Jag märker att vandringen riskerar att bli ett race för att säkert få sovplats där jag tänkt mig stanna för natten. Inser att jag måste jobba med mig själv för att öva min tillit och kunna släppa alla sådana tankar. Hur jag får öva på att vandra långsamt och ta mig tid att svalka fötterna i en bäck eller stanna upp och verkligen njuta av en vacker plats. Hur vandring genom städers bullriga miljö påverkar mig och hur jag kan hitta strategier för att klara det bättre.

    Jag får nåden att upptäcka vilket fantastiskt skyddsnät av änglar (ofta förklädda till lokalbefolkning) som kantar vägen och dyker upp precis när allt tycktes övermäktigt och hopplöst.

    Hur både den fysiska och inre styrkan plötsligt finns där i ett mått jag inte kunnat förvänta mig och hur tilliten till både Gud och människor känns mer självklar än den någonsin gjort förut.

    Så en dag står jag där vid målet. Målet, som aldrig känts så viktigt och som jag inte ens under vandringen tänkt så mycket på. Plötsligt fyller det mig med en mängd känslor och förvånad konstaterar jag att jag blir alldeles rörd.

     

    Men så kommer frågan oundvikligen: Vad är målet? Egentligen? Är inte hela livet en pilgrimsvandring?

    Åsa Gunnarsson är vandrande waldorflärare och teolog,

    som gärna hittas med jord under naglarna eller ull mellan fingrarna.

     

    Foto: Åsa Gunnarsson

    << Föregående inlägg - Nästa inlägg >>

All Posts
×