Return to site

 

Kaffe och kaka vid graven

av Malin Skinnar

- Malin Skinnar -

Alla bar någon i sitt hjärta och en bricka i hand, kryssandes mellan släktens förfäder

I byn Obenitsa i Estland möts alla familjer en gång om året

i augusti för att hålla picknick på kyrkogården.

Jag visste inte om jag skulle våga mig in, om jag var välkommen men musiker jag mött dagen före ropade in mig till familjens grav och kyrkogården var full av sorl och glädje. Alla bar på små knyten, brickor, korgar, drycker och glas. Familjer kom i klänning och shorts, folkdräkt eller keps.

Kyrkklockorna ringde i märkliga svängningar som säkert är begripliga bland ortodoxa. Klämtande är verkligen rätta ordet. Jag fick vatten skvätt på min panna och bröd i min mun. Där var hundratals människor samlade.

Barn sprang. Äldre satt. På var grav fanns ett bord uppdukat. Eller en duk direkt på graven. Vid var gravsten en bänk och på var bänk en gumma. En gubbe. Ett barn. En familj. Många familjer.

Nyfikna. Ingifta. Vänner och bekanta. Man bjuder till fest som en åminnelse av de himmelsfurna. Hundratals familjer kommer resandes och möts för att hedra sina anfäder.

På mina vandringar möter jag människor i vardagen. Kommer tätt inpå traditioner och händelser jag inte trodde existerade. I Setomaa i östra Estland går en av Estlands vackra vandringsleder och det är även ett spännande område att färdas i per cykel. Några kilometer från ryska gränsen, kliver man genom levande kulturyttringar och en talande historia.

Och just hos Setofolket finns levande fornkultur kopplad till dagens kyrka men som är mycket äldre än kristna sedvänjor. Ritualen med picknick på graven är levande även i ryska delen av Seto men då bara med dryck. Setobefolkningen lever på båda sidor om sjön som ligger i gränslandet mellan Ryssland och Estland.

Kyrkogården är full av brickor. Stearinljus. Lyktor. Godsaker, snittar, ost, bröd och kött. Kvinnor i klackar män i kostym. Sandaler. Det talades. Mjukt och lågmält men inte tyst. Respektfullt och stort men inte skränigt. Man hälsade, hejade och gick vidare. I händer smala ljus att tända för sin saknade.

I kö stod de som ville gå in under ikonstolen. Som en stor mässa tänkte jag. En glad högtid. En händelse. Kom sen på att det heter mässa. Det som sker i kyrkan. En fokuserad sammankomst. Jag satte mig ned under träden och målade.

Ut på trappen kom en konung. Han såg sådan ut. Skägget håret och kronan. Fadern själv. Det var hans vatten ur skopan som kastades som träffade min panna. Han skvätte på alla mina tankar, mitt ansikte och på alla och en var.

Mäktig, säkert funktionell ritual. Att bli ortodoxt skvätt. Förstår att det fungerar. Att man nog gärna vill bli välsignad. Känns påtagligt och konkret även om min ateistiska, omagiska själ värjer sig.

värdigt. färdigt. helande.

I den ortodoxa tron förbjöds inte hedendomliga företeelser. Inte behovet av sin egen köttsliga närhet till Guden. Inte behov av konkretisering av himmelskt som koppling till det jordiska. Hörde att katolikerna i Amerikat tillät slavarnas trummor.

Som ett spelrum i andakten och därmed en ny dräkt för gamla ritualer. Gospel kunde flytta in i heligheten – lite som här där gamla mycket köttsliga sedvänjor omgärdar sorg och glädje ända in på kyrkogården.

plats för döden och saknaden mitt i livet.

Folk minglar mellan gravarna och barn får höra sina förfäders spår. De gamla sitter med snittar och kakor uppdukat och hälsar kroppens ande fylld och helad. Små glas med hemproducerade drycker smuttas. Var familj sin speciella butelj, sitt recept.

Vi går mellan släktingar och vid var grav en bit bröd, ett fikon en druva. Biffar och kakor, karameller och dyraste choklad. Maten och tillredningen är central i ytterbygderna. De har högtider och offentliga dans och sångevent där matkulturen är central i Setomaa.

Det viskas, skrattas, förundras och berättas. Nyfödda bärs från famn till famn. Och de större visas upp eller går balansgång på kantsättningen.En stund för människan för stunden på jorden. Vi delar den alla. Saknaden.

Men här tillsammans. En grupp sörjande i glädje. Samling utan ensamhet. Gemensam frånvaro. Fokuserad närvaro till det ofrånkomliga. Obegripligt naturliga. Lättare dela i helhet.

Hon som ingen hade bjöd dignande kakbord. Människor kom, kramade om och gick. I näsduken hennes tårar. I famnen hennes grannar. På bänken vänners vänner. En tillåtelse att få sakna i evighet och inte tyst sköta sig. Bli mörk. Och inåtledsen.

vara det man är som lämnad kvar på jorden.

Jag bjöds in. Fick vara med. Hälsa på mina vänners anmödrar. Se deras anfäders gravvårdar. Hela kyrkogården sorlade. Ljus och glädje. Hjälp och gemenskap.

Alla bar någon i sitt hjärta och en bricka i hand kryssandes mellan ena släktens förfäder till den andra. Aldrig varit med om något liknande. Så självklar företeelse och så frånvarande i resten av Norden. En värdig sammankomst för livet.

en värdig sammankomst för livet.

Vi är ganska fattiga på ceremonier som sätter vårt varande i perspektiv. Det var kanske det som är… Amen … att få leva vidare med livet i sin helhet. “Bliv fylld” sa grabben på graven bredvid och bjöd mig dryck, ost och inlagd gurka. “Gläd dig och tack för att du ville närvara min Faders åminnelsedag, välkommen.”

hela estland har rik, spännande kultur att uppleva.

All Posts
×

Almost done…

We just sent you an email. Please click the link in the email to confirm your subscription!

OKSubscriptions powered by Strikingly