Return to site

Bära och värna, det är det enda

av Kire Malmberg Sagergrim

broken image

- Kire Malmberg Sagergrim -​

Jag följer i spåren efter min bästa.

Vi har inte planerat begravningen. Bara sagt att vi vill att den ska vara kort.

Vi orkar inte vara där. Psalm 297. Det får räcka. Jag kan den utantill.
 

Och när det blir där, så står jag ensam vid kistan. Det är dags att ta farväl och jag får stå där först av alla. Och jag har aldrig känt mig mer ensam.

- Åk. Jag lever varken kortare eller längre för att du stannar hemma. Södra Frankrike i påsktid är jättefint. Har du gummistövlar? Fixat pass?
Jag ligger bredvid henne i sängen. Utanför fönstren syns bara aprilhimmel. Vi äter räksmörgås från cafeterian på första våningen. Jag äter mackan. Hon har ätit alla räkor. Det är bara räkorna hon vill ha. Jag har så mycket att säga, men jag bara tuggar och nickar. Jag har gummistövlar. Passet är i väskan.
 

broken image

Jag är sex år och vaknar tidigt en morgon bredvid storebror i bäddsoffan hos mormor och morfar. När jag vänder mig om ser jag henne. Hon sitter och sover i en brun snurrfåtölj. Så fridfull och vacker är hon. Och jag uppfylls av en lycka så stor att den knappt ryms i min lilla, magra kropp. Mamma. Mamma! Sommarlov är roligt och att åka tåg till mormor och morfar är roligt, men att träffa mamma efter två dagar är lycka. Och så ligger jag där och tittar på henne. Det är morgon och när hon vaknar kommer hon att le sitt filmstjärneleende. Mot mig. Men hon får sova färdigt först. Och jag ligger alldeles tyst och stilla och upplever mitt livs första lycka.

Mamma är allt det bästa. Hon har glittergröna ögon med bruna trianglar i och tvättar mina händer med perfekt ljummet vatten. Hon lägger in ättiksgurka i enorma stengodskrus i matkällaren och gör stora köttbullar i brunsås. Hon säger bra saker med snäll röst och syr hängselbyxor till Lillenalle av mina skolavslutningsknästrumpor. Hon vet allting och är den modigaste i hela världen. Hon skrattar så det kommer tårar och hon luktar alltid gott. Hon är trygg och stark. Hon bakar de godaste vetebullarna och gräddar tunna, tunna pannkakor. Hon killar mig på ryggen när jag ska somna, tejpar sår och knyter perfekta halsdukknutar. Hon är fräknig och envis och vet alltid var allting är. Hon är solen kring vilken jag kretsar.

broken image

Det händer något i en när man vet att den man älskar ska försvinna från en. För alltid. Inte bara gå till simhallen tre timmar på måndagskvällen. Inte bara åka till jobb mitt i natten och sköta sjuka människor. Försvinna. I evighet. Aldrig mer finnas. Det händer något när man vet att man ska bli lämnad. Tvingas stanna kvar medan den andra går. Världen pågår som världen alltid gör. Den tar inte paus. Den stannar inte upp och väntar in. Världen är och jag följer med utan att bry mig. Det finns inget viktigt. Allt är vasst och argt och motbjudande och jag tappar bort mig själv.

Jag är sexton år och går genom köket mot matbordet. Då ser jag förändringen. Mammas hår är tillbaka! Och för andra gången i mitt liv känner jag en sådan enorm lycka att jag inte vet hur jag ska hantera den. Håret. Nyss var det tunt. Glest. Förstört av behandlingar. Nu är det tillbaka. Mamma ska bli frisk! Jag får ha henne kvar! Hon lämnar mig inte! Inom mig bubblar allt det där som jag har velat berätta, men inte fått fram. Om hur rädd jag har varit för att bli lämnad kvar, om hur viktig hon är för mig, om hur jag inte har en aning om hur livet är om inte hon finns bredvid mig. Och jag sträcker ut handen och stryker henne över håret. --- Peruk. Jag känner det direkt. Peruk. Peruk får man för att man ska slippa vara ful innan man dör. Jag har inget att säga längre.
 

broken image

Ofta försöker mamma prata med mig om det som oundvikligen kommer att hända. Jag går alltid då. Reser mig och går. Den åttonde april kommer hon hem med ambulans. Hon har inte varit hemma sedan början av januari. Hela dagen går åt till att ta hand om viktiga papper. Vuxengrejer. Hon ligger på en säng i vardagsrummet.
- Snälla du, du ger mig ett glas vatten.
Och jag gör det. Jag är snäll. Men jag vill skrika. Jag är inte snäll! Jag är skiträdd! Och jag är ensam! Och jag hatar att du ska dö! Och jag hatar dig för att du ska dö! Och jag älskar dig och jag går sönder och jag vill följa med dig dit du ska.

När jag kommer hem från resan finns inte mamma längre. Hon dör på påskdagen, precis 24 timmar innan jag kliver av tåget hemma i byn. Jag är tonåring. I min längtan efter mamma blir jag aldrig äldre. Saknaden blir aldrig mindre, sorgen aldrig mildare.

broken image

II

Jag är fyrtiotvå år. Jag lever fortfarande. Då och då blir jag uppmärksam på det. Det klickar lixom till inom mig. Jag lever faktiskt. Jag dog inte av sorg. Jag trodde att jag skulle göra det. På riktigt trodde jag inte att det var möjligt att fortsätta andas och leva. Hjärtat borde få kramp. Skrumpna, svartna och falla ner någonstans i magsyran.
 

Mina barn har aldrig träffat sin mormor, men de är lika henne. Kvartitioåringen har spretigt ögonbryn precis som mormor och det är i det närmaste identiska ungar på fotona från då och nu. Halvåttaåringen har samma blixtrande temperament som sin mormor. Känslorna ligger nära, rörelserna är yviga. Vi pratar om mormor, om hur hon var och om vad hon gjorde. Att hon var världens bästa mamma och att hon hade blivit världens bästa mormor. Vi pratar om sorgen och saknaden. Att man kan längta efter en människa man aldrig har träffat.


De första två åren efter mammas död var alla tysta. Som om min familj befann sig i dvala. Jag gjorde det som mamma hade gjort. Ingen vuxen sa emot. Ingen vuxen sa att det inte var mitt ansvar. Jag gjorde saker för människorna som fanns kvar, för människorna som mamma hade tagit ansvar för tidigare. Mitt tonårsjag utförde vuxenplikter efter bästa förmåga. Jag städade alltid runt mamma. Hennes badlakan hängde kvar i badrummet i hur många år som helst. Hennes garderob var full med hennes kläder och prylar. Den tomatröda plyschmorgonrocken låg på hennes säng. I farstun stod skorna kvar och i badrumsskåpet fanns lilla parfymflaskan, tandborsten och kammen. En ensam flaska mineralvatten utan smaksättning låg länge i kylskåpet. Allt väntade på att hon skulle komma tillbaka. Ibland öppnade jag garderoben och drog in doften av henne. Stängde snabbt igen, rädd för att släppa ut lukten och aldrig få känna den igen. Jag sparade maniskt på allting, vettskrämd över tanken att kanske inte minnas henne annars. Jag gjorde som mamma gjort, så gott jag kunde. Jag sparade på henne. Och jag inte-dog.

broken image

Varje år firar jag hennes födelsedag. Sjunde april. Vädret skiftar som vädret alltid gör i april, men födelsedagsfikat är detsamma. Enligt traditionen ska det vara budapestbakelse på Berså-porslin och ett glas vinbärssaft. Vi fick alltid en röd ros i en speciell gammal flaska när det var födelsedag. Mamma fick alltid gula rosor, lila fresia och bolliga mimosa. Det var mina favoriter, men jag gav bort dem. En bakelse på assiett med rätt dekor. Det är ingen stor fest, men en litet kalas som fungerar som ankare. Jag bär mamma med mig och en gång om året fikar vi tillsammans.
 

Livet blev så vingligt. Det fanns ingen ro. Jag försökte verkligen. Att matcha. Att passa in. Att göra rätt. Att göra bra. Plugga. Vara svår universitetsstudent. Fixa tentorna på högskolan. Jobba bredvid heltidsstudierna. Alltid vara som andra. Som de som tycktes klara allting. Jag kände mig helt malplacerad. Jag hade mist min sol och fullständigt tappat riktning. Jag hade inte längre en bana att följa. Och jag studerade och jobbade och gjorde vad jag såg att andra gjorde.

broken image

Jag bildade familj med en man som log mot mig vid min grind tidigt, tidigt en morgon. Tre år senare och någon vecka innan barn två skulle födas var allt över och jag var ensam. Förlossningsdepression. Börja jobba för att våga tro att det fanns pengar till mat och gummistövlar. Det höll inte. Jag höll inte. Vardagen var sträng och jag föll djupt. I ett par år balanserade jag två små barn och utmattningssyndrom. Långtidssjukskrivning. Jag gav småfolket vad jag hade, gjorde mitt bästa för att ingen skulle ta dem från mig. Alltid rädd för att mista barnen. Och jag strök tygblöjorna och strumporna och jag gjorde hela tiden mitt bästa för att ingen skulle misstro min vilja att ta hand om mina små. Och jag saknade min mamma så intensivt. Hon hade facit för allt. Hon hade funnit på råd. Piller, sa de. Piller för att sova. Piller för att orka. Ta piller, så blir det bra igen. Men jag ville inte. Av artighet tog jag ut en ask tabletter på apoteket, men jag rörde dem aldrig. Tänk om jag inte vaknade om barnen behövde mig? Tänk om jag blev knäpp? Och jag satte upp en tavla. Ställde fram en fåtölj. Plockade mossa med tårna. Lyssnade på musik. Målade en halv vägg. Inte-dog. Hjärtat höll.

Och jag började bygga mitt liv igen.
 

broken image

Jag tittar ofta på dem. Maken och barnen. Mannen med älvdalssögon och jämtlandsmun. Han som plötsligt fanns bredvid och byggde en fönstersmyg åt mig. Han som glittrar och tramsar och köksdansar, som läser nattsaga och tvättar små fötter, som brer mellismackor och tragglar glosor, som rättar mattetal och fixar matlåda. Han klev på och la sig så självklart i min kökssoffa. Gav av sin tid. Förstod att jag var trött. Och efter långa tidens tankemöda vågade jag. Så han kom till oss. Och så tittar jag på våra små. Som bara finns och är och lever. Som bubblar och studsar och andas. Och jag tittar på dem och ser dem växa och bli sina egna och jag hoppas att deras minnen får vara ljusa.

Allt är inte färdigt. Husrenoveringen som kom av sig tog tid på sig att göra omstart. Trädgården är mest rufsig. Men allt jag gör, gör jag åt familjen. Jag behöver inget mer än att få ge åt dem.


Vi lever vårt liv och en dag är det slut. Vi åker på ett korn i den oändliga rymden. Det enda jag finner viktigt numera är att värna min familj och det levande. Det finns inget värde i något annat. Jag bär mina barn. Jag odlar den plätt på jorden jag får kalla min. Jag imponeras inte, när inget låtsasbehov. Vi kan inte i evighet inbilla oss att det spelar någon roll hur ny bil vi kör, hur stor garderob vi äger, hur mycket det finns på lönekontot eller vart vi reser på semester. Bära och värna, det är det enda.

Jag är min egen nu. Igen. Som förr. Jag har skalat av det som skavde, det som bara var på låtsas och på härm. Jag har min plats i min galax. Jag följer i spåren efter min bästa och bär henne inom mig. Det jag fick av henne ger jag åt mina barn. Släkten följa släktens gång.

broken image

- Kire Malmberg Sagergrim -

Berättare. Färgglad förvirringskonstnär.

Synestet. Skapare. Äventyrare i mikrokosmos.

Projektivrare.

broken image
broken image
broken image
broken image
broken image