Return to site

Hur skall mitt minne bevara känslan

av Eva Kunda Neidek

- Eva Kunda Neidek -

Vackra vän

Farmors sista ord till mig.

Hur skall jag komma ihåg dom?

Hur skall mitt minne bevara den känsla av andakt som låg över farmors rum på vårdboendet den där dagen?

 

Om jag förmår berätta för er nu, om hur det kändes att stå kvar på stranden då Farmor seglade ut, då kan min berättelse bli till en synlig, mjuk sten att hålla i handen och stryka mot kinden de dagar då jag blir rädd för att glömma.

Pepparkakor och clementiner.

Allt i småbitar.

Farmors sista måltid, tror jag det blev.

Jag bröt bitar och matade henne.

Lite Pommac – den enda drycken hon accepterade under hennes sista månader.

Nu var det så dags.

Min farmor, min vän, skulle gå in i den tid och det nya liv som hon hoppades på. Under de senaste åren av hennes liv började hennes kvällsliga böner till Gud bli en rutin. Hon delade med sig av sina långa listor på namn som hon bad för. Det kunde hålla henne vaken om nätterna. Alla dessa barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Alla dessa liv och själar och kroppar som växte och sökte sig runt i deras liv, som stod som ett träd av grenar runt henne. Hur skulle det gå för oss alla?

Alla dessa skilsmässor och separationer hon sörjde. Barn och barnbarn som hade fattat beslut som skavde i henne. Hon ville förstå, hon ville veta. ”Varför får jag inget veta?” undrade hon ofta.

I vänstra hörnet i sin soffa i sin femrumslägenhet vid Fridhem i Malmö tornade farmors privata imperium upp sig allt mer intensivare sedan farfar gick bort för åtta år sedan. Där har hon suttit och klarat sig – mer eller mindre galant och självständigt fram till bara några månader före sin död, då hon behövde hjälp.

Framför sig i soffan – hennes kontor. En 96-årings arbetsyta, med drivor av färgglada kuvert, almanackor, plastblommor, korsord, specialinköpta pennor i olika kulörer. Strepsils.

Klockan 12 varje dag drack hon kaffe och åt två smörgåsar med saltrulle. Fem månader om året kunde det bli jordgubbar och sill, eller värmda pannkakor.

”Hej min kära vän!” sa hon alltid när jag kom. När hissen kom upp till femte våningen hade hon alltid hunnit fram och redan öppnat dörren och stod och väntade.

Våra smörgåssamtal. Om familjen, om livet som gick – om de vi saknar och det vi hoppades på, för oss själva och för andra.

Som barn minns jag farmor mest i köket, om somrarna i sommarstugan. Jag fick klippa persilja i koppen med sax, till den inlagda gurkan eller till dekorationen. Det skulle alltid se trevligt ut, maten skulle alltid vara rykande varm och välkryddad. Till maten drack hon alltid mjölk och ibland avbröt hon måltiden för att gå ut på toaletten och sätta fingrarna i halsen. Under hela sitt liv hade hon besvär med fickor i matstrupen där mat fastnade. Hon höll alltid detta diskret och odramatiskt.

När jag nu sitter och färdigställer en serie av tonsättningar av Herrens bön (Fader Vår) är det som att farmor följer med mig i musiken. Hon var så stolt över att jag fått stipendium för att komponera musik till denna bön, och hon önskade att hon skulle få leva till den dagen då skivan var klar. Så blev det inte.

En dag bad vi bönen tillsammans, och våra olika generationer och vårt specifika familjeband tappade betydelse. Helt plötsligt hörde vi ihop på ett större sätt – i alla fall var det så för mig. Våra samtal om tron, som pågick under Farmors sista år, innehöll aldrig ord som AMEN, men var alla böner i sig. Jag bär dom med mig i tacksamhet.

På vårdboendet bodde farmor bara i 3 veckor.

Efter pepparkakssmulorna och clementinbitarna var hon klar, och det mesta tror jag var sagt.

Farmor önskade mig lycka till, och jag önskade henne en god resa.

Vi sa att vi trodde vi skulle ses igen. I morfinets rus sa hon:

”Vackra vän.”

Hennes son gav mig livet tillsammans med min mor.

Men från den stunden var Farmor och jag långt mer än släkt.

Vi var vänner!

Tänk.

Ett par dagar efteråt var jag och pappa med Farmor när hon slutligen släppte taget och trädde in i det liv där jag hoppas få återse henne en gång. Tack, Farmor, för att jag också fick vara din vän!

Vår Fader, du som är i himlen.
Låt ditt namn bli helgat.
Låt ditt rike komma.
Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen.
Ge oss idag det bröd vi behöver.
Och förlåt oss våra skulder,
liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.
Och utsätt oss inte för prövning,
utan rädda oss från det onda.
AMEN

Lyssna här...

Eva Kunda Neidek
musiker, diakon, berättare

Besök hemsidan: evakunda.com

All Posts
×

Almost done…

We just sent you an email. Please click the link in the email to confirm your subscription!

OKSubscriptions powered by Strikingly