Return to site

Att ses en sista gång

av Sofia Joons

- Sofia Joons -

Riktigt bra begravningar

slutar med ett ackord i dur

- När man byter land lär man för det mesta känna

sin nya kultur från livets glada sidor.

Sakta men säkert blandas konserter och

sommarteatrar upp med nyvunna vänners

födelsedagar och bebislycka.

Och till sist även avsked i form av begravningar.

Jag flyttade till Estland 1994 och skapade mig ett liv där fyllt av musik, studier och kulturella äventyr som ofta kryddades av smärre kulturchocker. Mina farföräldrar flydde från Estland till Sverige 1944, så mycket i den estniska kulturens grundvalar var bekanta från barndomens besök hos min pappas farmor och farfar.

Men att känna igen är inte samma sak som att kunna och känna själv. Det är till exempel en sak att läsa om att man under sovjettiden fick stå i kö åratals för att få telefonnummer och en annan att som 22-årig student packa upp sina väskor i den lilla trästaden Viljandi i södra Estland och leta efter uttag till sin medhavda röda telefon. Man vet, men det har ändå inte sjunkit in på riktigt. Samma sak var det med begravningstraditionen.

Visst hade jag sett sidorna med bilder på öppna kistor i släktalbumet, men det var en helt annan sak att själv stå bredvid en kista för att ansikte mot ansikte ta farväl. Döden blev så påtagligt närvarande. Det sägs att det är lättare att gå vidare i sorgen om man istället för att föreställa sig den döde får se själv, eller till och med vidröra för att verkligen inse, att ett liv är slut. Att få se ett fridfullt sovande ansikte tillsammans med de andra sörjande och dela upplevelsen av gränslandet mellan liv och död.

En begravning kommer jag särskilt väl ihåg. Den började med att jag plockade upp min fiol i minneskapellet vid Tallinns Skogskyrkogård utan att veta mer än att den bortgångne är en väninnans ex-pojkväns far. Det hade funnits önskemål om någon lätt musik, gärna barockt. Jag spelade så vackert och lätt jag bara kunde och sneglade på kistan.

Vem hade han varit? Minnestalen målade upp bilder ur ett långt liv som familjefar och en av Estlands första manliga balettdansare. När jag såg mig omkring upptäckte jag att flera kvinnliga sörjande var mycket nätta och graciösa, trots att de var en bra bit över 80. Ballerinor! Och hela begravningen blev till ett kapitel kulturhistoria.

Efter minnesceremonin blev jag medbjuden till middagen och utöver den öppna kistan skulle jag nog säga att de långa begravningsmiddagarna bär på en otrolig terapeutisk kraft. Det är dukat även för den döde och under middagen kläds tankar och minnen i ord. Styrketåren brukar oftast inte fattas och det sägs att riktigt bra begravningar slutar med ett ackord i dur, eller i vart fall gör det möjligt för de sörjande att stärkta möta morgondagen och gå vidare. Berättelserna knyter samman både de sörjande och det just avslutade livet.

Sofia Joons är musiker och musiksociolog. Hon är född och uppvuxen utanför Borås. I början av 1990-talet drev hennes estniska rötter och omättliga nyfikenhet henne till Estland där hon stannade i nära 20 år. Idag bor Sofia i Helsingfors med sin estlandsfinlandssvenska familj och är verksam som folkmusiker i alla sina tre hemländer.

 

Naised Kõõgis

All Posts
×

Almost done…

We just sent you an email. Please click the link in the email to confirm your subscription!

OKSubscriptions powered by Strikingly