En värdig stund med naturen som tröst
Vi vandrade över stranden till begravningscermonin.
Regnet föll. Svanar vänslades i strandbrynet och solen bröt igenom. En oändlig doft av vårblommor mötte oss. I vattnet dök två sälar upp för att vila en stund på varsin sten, lämna och försvinna. Det var som om naturen gav alla sörjande allt hon kunde för att stilla den stora frågan.
Frågan om vad som händer sen …. Jag vill gärna berätta om hur man kan göra en annorlunda minnescermoni inför en begravning. Det jag var med om kändes värdigt och hedrande, till minne av livet.
Mitt i naturen
Det var förmiddag och ceremoni skulle hållas för älskad. Vandringsleden gick i närheten. Den han så ofta promenerat. Grinden slog i vinden, och båten låg där som den alltid gjort.
Men dagen var ny och stunden kommen då vi samlats för att ta avsked. En efter en kom anhöriga gående mot tältet. Blommor och regndroppar. Himmelen öppnade sig för en vacker minnesstund.
Barnen lekte. Korgar bars in. Snittar, dryck och buteljer. Kakor, kaffe och en bar. En vacker ekpjäs, stor och otymplig, men viktig del av ritualen. En samlingspunkt för avsked. Baren hade alltid funnits i hemmet och var platsen för glädje och sorg, skratt och vemod. Fyra man fick lyfta in den i tältet. En stor och nästan maskulint kantig möbel med mörka snirklar och träsniderier.
Minnesstunden
Gästerna började anlända. Framme vid baren stod ett bord. På bordet massor av blommor och tända ljus. I mitten en urna av näver. Ljusaste, vackraste näver. Jag strök min hand över fotografiet. Det stod i en ram tätt intill.
Han såg glad ut på bilden. Som han alltid gjorde när vi kom på besök – som vi mindes honom. Nu öppnades ceremonin av de anhöriga. En dikt till ljudet av vinden.
Andakten
De valde en minnestund utan präst. Religion kändes främmande i en svår stund som denna. De närmast sörjande valde själva att leda andakten. Jag vill kalla det andakt även om man i kyrkan kopplar begreppet till bön och hymn.
Ordet andakt kommer från tyskans andenken med betydelsen att tänka på någon. Och denna stund blev verkligen en minnets högtid.
Tal med samling runt baren
Just när familjen höll sina minnestal öppnade sig himmelen och regnet fullkomligt forsade ned över oss. Ett himlaspel av tusentals droppar föll likt universums trumvirvlar över tältet. När det lugnat sig berättade de anhöriga om hans liv. Hans uppväxt och personlighet.
Hur de delat barndom, glädje och sorg ihop. Hur han alltid skapade fest och glädje. Hur den naturliga samlingspunkten var just baren. Den som stått i hans hem och knappt kunde flyttas. Pjäsen av ek och tunga stommar som nu blev en trygghet i gråten.
Sången gav andrum
Mellan dikter och minnesberättelser spelades musiken han älskat. En iPad, en bärbar högtalare, ett båtbatteri och en lång sladd. Opera och poetiska vistolkningar. Det var så stillsamt, rent och behagligt att klumpen i halsen kunde följa musikens toppar och dalar, knytas och ge efter, ta nya tag och ge efter igen.
Vi sjöng en visa som ingen kunde men det var vackert och gemensamt. Trevande sångverser blev värmande tröstestöd. Vi försökte sjunga och de närmast sörjande kunde vila medan vi andra bar upp andakten.
Vi lyfter våra glas
På bordet med den vita duken för näverurnan fanns en korg. Vi fick alla gå fram och lägga en blomma i korgen och stryka urnan till avsked. Det var en vacker stund. En mild stund. En helt egen ceremoni.
Under det sista minnestalet gick hans dotter in bakom baren och fyllde glasen till en sista hälsning.
Vi samlades alla och höjde våra bägare. Mer tårar men även samtal, skratt och närvaro. Det kändes som han var med oss. Och det var viktigt. Det var rätt att göra en ceremoni så lik hans eget liv som möjligt. Sorgen fick plats i en vardaglig situation och allas saknad blev samlad.
En glädjerik hyllning i tårar
Vid sidan av baren stod plockmat, snittar och frukter. Vi satt utanför tältet på stenar och talade. En del samlades i baren. Många hade inte setts på länge. Efter en stund låg ett mjukt sorl runt om oss precis som familjen ville.
En glädjerik samling till hans åminnelse. Några av oss gick en liten stund på stranden. Allena eller med ett barn i hand. Tog farväl bland vajande vårblommor.
Den sista vilan
Familjen hade valt kremering och urnsättningen skulle ske samma dag. Vi begav oss till kyrkogården där familjegraven fanns. Barnbarnen ville bära näverurnan och vi stod nära varandra i tystnad då den sänktes ned bland tuvorna. Vi la blommor över urnan och tog farväl. Ett av de yngsta barnbarnen sjöng såväl under andakten som vid jordfästningen. Det blev stort oerhört starkt för oss alla. En liten människa med så mycket kraft.
Det var en vacker dag med mycket kärlek till minne av livet. Vi lämnade och kände att de nog möttes nu. Alla älskade som lämnat jordelivet för att välkomna honom med svängom bland molnen. Det kändes fint och stillsamt. Värdigt.
Hur arrangerar man själv en begravning?
Sorgen hade tagit dem alla hårt men ändå blev andakten så vacker. De ville ha en värdig stund till minne av livet med naturen som tröst.
Praktiskt stöd fick de via begravningsbyrån för att kunna arrangera begravningen personligt. De sköter om alla formaliteter. Bland mycket annat hämtar de den avlidne och ordnar med transport till bårhus, informerar skatteverket och skriver ut ett dödsbevis.
Man får via begravningsbyrån hjälp att välja kista eller urna, och de sköter om införandet av dödsannons. De kan även ta emot anmälan från gäster som vill komma på andakten och leverera blommor.
Själv får man kontakta eventuell präst och be om särskild klockringning om man vill ha det utanför normala ramar samt ta kontakt med kyrkogårdsvaktmästarna för urnsättning och höra efter när det kan ske.
Eftersom familjen inte ville ha kyrklig andakt funderades på kapell eller tält i stad eller natur. De valde vandringsleden vid havet och fick söka upp markägaren för att be om tillstånd för tältet.
Tältet beställdes genom en firma som riktar sig till högtider och evenemang. Familjen beställde ett tält med fönster på tre av de fyra sidorna. Det skulle vara en ljus minnesandakt. Tältfirman organiserade uppsättning av tältet samt levererade bord och stolar. Näverurnan ville man ställa invid baren på ett eget bord dekorerat med blommor.
En vit manglad linneduk med höga stearinljus brann under hela andakten. Invid urnan fanns en korg för alla oss gäster att lägga de små blombuketterna i, som man av sed brukar lägga ovanpå kistan. Det blev mycket vackert samlat i korgen och kändes som ett värdigt och naturligt farväl.
Familjen bad bygdens florist skapa mjuka, böljande dekorationer. Vi fick en högtidsstund som blev lugn och stillsam med ett respektfullt mingel runt den kraftfulla ekbaren. Precis som han skulle älskat.
Do not shed tears when I have gone – but smile instead because I have lived …
D. Harkins
